Utifrån Annes dagbok och det jag läst om henne så har jag fått uppfattningen om att hon var en ganska missuppfattad flicka. Hon var modig och envis, och vågade stå upp för sig själv. Hon var frågvis och smart, och hon hade en fantastisk begåvning inom att skriva. Vid tiden Anne levde var "uppförande" ett skolämne, ett mycket viktigt sådant och självständigt oblyga människor som Anne kunde uppfattas som arroganta och olydiga. Man skulle vara lydig och följsam och allt annat sågs som arrogant och opassande. Hade Anne levt idag hade hon förmodligen varit som vilken flicka som helst, och det är det som gör henne fascinerande tycker jag. Hon var så långt före sin tid. Jag skulle aldrig kunna se mig själv i hennes position och ändå hålla modet och hoppet uppe på det sättet hon gjorde.
Jag är imponerad över hur de två systrarna Frank lyckades fortsätta studera under tiden som gömda. Ett av nazismen "opåverkat" barn i Tyskland under denna tid påverkades ju också, men lovades ändå en ljusare framtid tack vare just utbildningen och deras vanliga liv. Om Anne hade överlevt kriget så hade hon inte haft samma förutsättningar som en icke-judisk, tysk flicka. Tyska skolbarn fortsatte att gå i skolan och umgås med sina kompisar, även om de ibland fick skynda sig till skyddsrummen för att undvika bombanfall. Utbildning betyder jobb, och den viktigaste tiden i livet, när det handlar om utbildning, gick helt förlorad för många.
Jag förstår inte heller hur Anne tagit sig an en så stor sak som att verkligen skriva en bok. Jag ska vara helt ärlig, jag har faktiskt försökt mig på saken själv men aldrig lyckats, så Anne är verkligen målmedveten och motiverad som kan klara av en sådan stor sak. Dock fanns det kanske inte mycket annat att göra i det hemliga annexet, men jag är ändå imponerad över att hon inte tröttnade eller gav upp.
En stor skillnad mellan Annes liv och mitt är hur mycket mer accepterande världen är idag. Situationen i Tyskland under andra världskriget var ju förstås extrem, men överlag var världen mer trångsint då. Idag är vi mycket mer jämlika, även om vi inte är så jämlika som vi kan vara, men alla har rätt till utbildning oavsett religion och hudfärg. Frispråkighet hyllas nästan numera, medan det inte var något lika positivt förr i tiden.
Miep Gies har skrivit en bok, och även gett intervjuer om Anne och hur hon kände henne. Miep säger att Anne var en mycket livsglad flicka med lysande ögon. Detta fick man inte riktigt ta del av i dagboken, utan där får man mer veta om Annes tankar om andra. Annes tankar säger mycket om hennes personlighet, men man kan inte riktigt lära känna henne på samma sätt som om faktiskt träffar henne.
I Annes memoarer uppfattar jag henne som ganska vuxen av sig och så ser också Miep henne. Anne skriver dock inte i sin dagbok varje dag, och kanske inte heller vid varje väldigt argt och väldigt glatt tillfälle, så de bitarna missar man som läsare. Miep var dock med om en sådan stund, när hon råkade komma på Anne med att sitta och skriva i sin dagbok. Anne blev rasande och visade en sida av sig som Miep aldrig sett förut. Skriver man en dagbok så visar man kanske inte gärna de sidor, särskilt inte när man vet att man vill få den publicerad.
Det finns mycket man kan känna igen sig i i dagboken. Anne är ju en ung flicka, precis som jag, och kärlek, vänskap och åsikter är många likadana. Hennes värld är ju förstås annorlunda, men hon går ändå igenom samma tonårsproblem som jag. På detta sätt kan boken tilltala så många olika målgrupper på samma gång.