Dagboken gavs av Miep Gies till Otto Frank efter att Miep räddat den från gömstället då familjen Frank blev arresterade. Miep hade hoppats på att återlämna boken till Anne själv, men istället fick Otto dagboken som efter mycket överläggande läste den. Han bestämde sig för att publicera den eftersom Anne skrev att hon önskade detta i dagboken. Så som Anne skrev originalet så hade hon haft med många pseudonymer, även på sig själv. Några pseudonymer blev kvar men Anne och hennes familj hade sina riktiga namn i den slutgiltiga publiceringen.
Själva dagboken fick Anne i födelsedagspresent när hon fyllt 13. Hon döpte den, och använde lite olika namn i olika "kapitel". Mest kallade hon den Kitty och det var så det fick bli i den slutgiltiga utgivningen. Boken kallas därför "Dear, Kitty" i vissa upplagor, beroende på vilken tid eller vilket land boken trycks i. Anne fann något hon kunde anförtro sig åt och dela med sig av sina tankar till, vilket hon innan saknat trots att hon hade en famlij som älskade henne och många vänner. Hon kände sig inte riktigt förstådd av någon i sin närhet, förutom av dagboken förstås.
Otto skriver om och redigerar dagboken innan den publiceras den 25 juni år 1947. Den kallas då "Secret Annex, diary pages from 14 June 1942 until 1 August 1944" och trycks i 3 000 exemplar.
Otto ger några exemplar till sina släktingar och vänner, och skickar dessutom några till kungafamiljen och Nederländernas premiärminister. Resten av böckerna säljs slut och intresset växer. Fler omgångar böcker trycks upp och översätts till franska, tyska och engelska.
Boken och den tragiska historien möter positiva reaktioner och rör dess läsare vid hjärtat. Särskilt att dagboken skrevs av en ung flicka, gör att många kan sätta sig in i hennes situation från tidigare upplevelser eller kan jämföra henne med sina egna barn. Dagboken blir mer och mer populär och trycktes i stora skalor i USA. Den gjordes också som teater och senare film, vilket uppmärksammade fler om själva boken.
Idag har boken sålts i över 30 miljoner exemplar och har översatts till 67 språk. Otto Frank dog år 1980 men gav några intervjuer. Här är en:
Otto Frank säger i intervjun att han inte ångrar att han publicerade Annes dagbok, eftersom han vet att det var vad hon hade velat. Han säger också att han aldrig riktigt lärde känna henne förrän han läste dagboken.
Många reagerade på boken och skickade brev till Otto. Åren som följde jobbade han med att svara på breven tillsammans med sin nyfunna fru, Elfriede, och hennes dotter som också överlevde koncentrationslägrena.
Han jobbade också hårt för jämställdhet och mot diskriminering.
Det har ofta ifrågasatts huruvida dagboken är äkta eller inte, men alla gånger har äktheten kunnat bevisas. Vill man läsa mer om det och ta ställning själv kan man besöka den här sidan, där argument presenteras.